Johans hörna

Koranbränning och yttrandefrihet

Under våren och sommaren har den högerextrema danska politikern Rasmus Paludan hållit ett antal demonstrationer där han eldat upp Koranen och visat avbildningar av profeten Mohammed, med våldsamma upplopp som följd. Många har fokuserat på upploppen och de brott som begicks, och i min uppfattning var det ett av Paludans syften—att utmåla muslimer som ociviliserade våldsverkare. Mer om det senare. Självklart är det inte acceptabelt att göra upplopp, bränna bilar och kasta sten på blåljuspersonal. De som gjort sig skyldiga till brott ska så klart straffas för det.

Det jag tycker är mycket viktigare att diskutera är huruvida det är okej att bege sig till invandrartäta områden där man vet att det bor många muslimer för att sätta eld på deras heliga skrift Koranen, samt visa avbildningar av profeten Mohammed, något som de flesta vet är förbjudet enligt islam. De flesta som jag hört ta upp detta viftar undan frågan med hänvisning till yttrandefriheten; att även om vi tycker att det Rasmus Paludan gör och står för är vidrigt måste vi stå upp för hans demokratiska rätt att göra och tycka vad han vill inom lagens gränser. Jag är inte så intresserad av att diskutera huruvida det Paludan har gjort är lagligt i dagsläget eftersom jag inte är jurist. Det finns skarpare juridiska hjärnor än jag som kan undersöka det. Det som intresserar mig är däremot hur vi vill att det ska se ut i framtiden.

Jag anser att vi diskuterar alldeles för lite vilket syfte demokratin tjänar. Vad är demokrati bra för, och för vem? En sak som jag alltmer upprörs över är hur många människor som verkar tycka att demokratin är ett självändamål. De verkar inte ha reflekterat över demokrati som koncept—för dem är demokrati ett naturligt tillstånd, något som bara är. Jag anser inte att demokrati är ett självändamål; jag ser demokrati som ett medel för att nå ett högre mål, ett mål om jämlikhet, trygghet, frihet. Om demokratin står i vägen för detta mål är det demokratin som ska stryka på foten, inte målet. Det vill säga om strävan efter demokrati gör att vi blir mindre jämlika, mindre trygga eller mindre fria är det något som inte står rätt till med vår implementation av demokratin. Fallet med Rasmus Paludan och hans koranbränningar tycker jag är ett exempel på denna felaktiga implementation.

Yttrandefrihet är tyvärr ofta missförstått och används ofta felaktigt. Yttrandefrihet innebär inte att vem som helst ska få säga eller göra vad som helst mot vem som helst när som helst, helt utan konsekvenser. Den har begränsningar, bland annat hets mot folkgrupp som förbjuder personer att:

…i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck…

Brottsbalken 16 kap. 8§

Trots begränsningar såsom hets mot folkgrupp är yttrandefriheten väldigt stark i Sverige, och så ska det vara. Beslutet att beskära en persons rätt att säga sin mening ska inte tas lättvindigt. Däremot anser jag att det gör skillnad vem som yttrar något om vem. En stark person eller grupp bör inte åtnjuta lika stort skydd som en svag person eller grupp. En minoritetsgrupp bör ha större utrymme att säga vad den vill om en majoritetsgrupp än tvärtom—att sparka uppåt bör vara mer skyddat än att sparka nedåt, så att säga.

Svenska muslimer är i minoritetsställning gentemot majoritetssamhället som inte är muslimer. Dessutom är de flesta av Sveriges muslimer också invandrare eller barn till invandrare. Många befinner sig alltså i dubbel minoritet. De som är kvinnor, HBTQ+ eller funktionsnedsatta lever i ytterligare minoritetsgrupper. Som funktionsnedsatt vet jag själv hur det känns att vara i minoritet. Man känner sig hotad, ständigt på vakt efter nya angrepp på ens vardag och livsvillkor. Då är det lätt att överreagera; att tolka yttranden och händelser som för andra kanske är helt normala, som stora hot. Toleransnivån sänks och man blir hyperkänslig. Både islam och muslimer är ständigt kritiserade från alla håll, mer eller mindre förtjänt. Tyvärr är en mycket stor del av kritiken onyanserad och enbart illa dold främlingsfientlighet. Det är från det perspektivet jag ser händelserna kring Rasmus Paludan och hans demonstrationer.

Föreställ dig att du nu lever i Australien. Kanske du har varit tvungen att fly från Sverige, eller så har du flyttat dit för att få skaffa bättre ekonomiska förutsättningar för dig och din familj. Oavsett vilket så befinner du dig nu i ett främmande land—visserligen ditt nya hemland, men likväl i minoritetsställning och det märks. De flesta är åtminstone på ytan trevliga, men det är påtagligt att en stor del av befolkningen egentligen inte vill ha dig där. Föreställ dig att det reser runt en politiker som på varje plats hen kommer till ställer sig och bränner upp Astrid Lindgrens samlade verk, musikalbum med ABBA och en bild på Sveriges konung. Hur skulle det kännas? Skulle du känna dig mer eller mindre trygg att vara invandrare från Sverige? Skulle du känna dig kränkt eller skulle du hylla politikerns yttrandefrihet? Den kanske mest intressanta frågan: tycker du att det är en schyst grej att göra, det politikern gjorde? Vad är det som främjas av att bränna upp böcker, musikalbum och bilder på kungar?

Jag försöker inte göra gällande att Astrid Lindgrens böcker är lika heliga för den genomsnittlige svensken som Koranen är för en muslim. Jag gör den jämförelsen bara för att det är så få svenskar som har en stark tro. Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen, så jag känner inte att det blir en lika bra jämförelse om jag skulle sagt Bibeln istället.

För många av oss som inte är muslimer är Koranen bara en bok och vi förstår inte varför profeten Mohammed inte får avbildas. För muslimer är dock Koranen inte bara en bok som vilken som helst; det är deras heliga skrift med instruktioner från Gud. Den är att jämföras med hur kristna ser Bibeln. För mig som ateist är varken Koranen eller Bibeln helig, för jag tror inte på att en gud kan instruera någon eftersom jag inte tror att det finns några gudar eller gudinnor. Däremot har jag stor respekt för att muslimer och kristna ser annorlunda på sina koraner och biblar. Jag har både Koranen och Bibeln i bokhyllan hemma. Jag skulle aldrig komma på tanken att bruka våld på dessa böcker—inte för att jag respekterar Gud, utan för jag respekterar mina medmänniskor. Jag tycker det är fruktansvärt respektlöst att bränna upp Koranen, eftersom det är att spotta rakt i ansiktet på alla muslimer som har "fräckheten" att ha en tro.

Låt oss tala om vilken värdegrund som ligger bakom dessa koranbränningar, nidbilder av profeten Mohammed och så vidare. Man skulle kunna tro att det är starkt liberala värderingar och en stor kärlek till demokrati, men om man skrapar lite på ytan vill de här krafterna inte alls främja den liberala demokratin. I stället vill de nedmontera de demokratiska rättigheterna, inklusive yttrandefriheten. När jag tänker på bokbränning går tankarna till nazisterna. Inte ens vit makt-terrororganisationen Ku Klux Klan har överseende med koranbränningar, vilket borde säga en del om hur extremt bokbränning är. Jag tycker inte man ska bränna upp någon bok över huvud taget, vare sig Koranen, Emil i Lönneberga eller Röda rummet. Böcker representerar mänsklighetens kunskap, historia, tankar och kreativitet. För mig känns det som att genom att bränna upp en bok förstör man en del av mänsklighetens historia. Det var det Hitler ville göra när han brände böcker av judiska författare. Han nöjde sig inte med att fysiskt förinta det judiska folket; han ville även förinta deras historia, deras kunskap, självaste minnet av dem. Det är ren och skär ondska. Jag vet inte om Paludan drar några sådana paralleller med hans koranbränningar, men jag blir riktigt illa till mods.

Jag ställer mig tveksam till att vi ska agera nyttiga idioter genom att gå till strid för yttrandefriheten för personer som vill förvägra oss andra samma yttrandefrihet. Låt oss inte i vår demokratiska iver bli de som försvagar demokratin. En fråga som jag tycker är intressant och viktig att ställa sig är huruvida vi skulle vara lika snabba att försvara Rasmus Paludans rätt att bränna den judiska Toran. Om inte, varför? Vad är det som skiljer? Är det på grund av Förintelsen? Måste ett folk näst intill förintants för att vi ska förstå vad hat kan åsamka? Om muslimer hade varit Hitlers huvudoffer, skulle vi ha en annan inställning till muslimer i Sverige? Jag anser att det här är frågeställningar som var och en bör ställa sig och försöka besvara.

För att knyta an till början på den här artikeln vill jag upprepa att jag inte bryr mig så mycket om huruvida det Rasmus Paludan har gjort är lagligt. Jag är inte heller särskilt intresserad av att stå upp för religion. Som sagt är jag ateist och jag tycker att det finns många aspekter av både specifikt islam och religion generellt som är problematiska. Jag vill alltså inte uppfattas som en islamapologet. Jag vill däremot avsluta med att säga att jag tycker inte det känns särskilt trevligt att leva i en värld där vi utnyttjar något så vackert och värdefullt som demokrati för att förnedra andra människor—människor som dessutom tillhör en minoritet.